Fiazoo

Det är som om det vore en burk fylld med godis, jag är i den och nallar mest hela tiden. Längst upp på hyllan står den, med locket på glänt och kallar diskret på mig. Och vips, så är jag där med fingrarna. Vilken tur att det bara är ljus. Oh, det är visst dags att fylla på.

Den gula kudden är bytt mot en kudde som är grön på riktigt. Det gick förresten jättebra, det var inte så farligt som jag hade befarat. I somras bytte vi även bort den gula väggen. Nu ser det ut som det gjorde när vi flyttade in, vilket slöseri.

Snart kan missepissarna ligga ute och skrota hela dagarna. Snart är det sommar.

Var är mina äppelskålar?

När jag var liten var jag den enda som hade konstigt efternamn i det lilla samhället och ingen visste var Marocko låg. Under Spanien brukade jag säga och att de har mycket apelsiner och clementiner. För en si så där sju år sen, funderade jag och min bror på om vi kanske skulle prova att importera lite marockanskt kakel, skålar och lycktor. Kanske några toffsar, brickor och pärlor också. Det är inget man blir rik på tänkte vi men något ska man ju göra och det fanns inga jobb i den lilla staden. Ingen av oss är särskilt bra på att ta tag i saker, vilket ledde till att det rann ut i sanden. Synd. De senaste åren har jag sett marockanska prylar överallt.

Hej Bullen. Jag är en tjej som säger hej och har ett problem som jag känner mig ensam om. När jag såg den här kudden för första gången var den grön, men när jag kom hem var den gul. Nu vågar jag inte att gå och byta den. Snälla Bullen hjälp mig!

Oj, det är advent och jag har fått feeling. Men tusan också, grinchen inom mig har aldrig tillåtit något pynt. Därför får det bli på samma sätt som tidigare år. Jag tar hjälp av växtriket eftersom jag är inte varit redo för något krims krams. Tänk, tänk nu Fia. Det ligger ändå osett i kartonger större delar av året. Med hjälp av en samling små echeverior, några hyacinther och en arsenal med ljus kan vi allt skylta med att det kommer bli jul på zoo i år.

På sommaren åker vi till Rabat, samtidigt som Casa Blanca blommar i mammas rabatt. Men nu står de i höstens mörker hemma på zoo och doftar gott.

På zoo lyser ljusen även på dagen eftersom det är mörkt när vi går upp. Det går ändå inte tända dem igen efter att man en gång blåst ut dem. Himla tokigt.

Här på zoo flödar presenterna. I söndags fick våran egna apkung Louie fira sin pappa på första farsdag. Lillen slog sig för bröstet likt en riktig orangutang och log, när han lämnade över paketet som skulle påminna om honom.

Uppdate: Krukan och växten kommer från den fantastiska butiken Floramor & Krukatös som drejar alla krukor själva. Som ni ser har de fina blommor och växter, men även inredning och massa fint plock. Jag tror att de tillsammans med den andra favoritbutiken kan framkalla lite, lite julstämning på zoo i år.

Igår blev jag väckt med en gräddtårta på sängen. Lyxigt och smarrigt. Det vankades födelsedag och jag fick öppna paket. Inuti det kubiska, orangea paketet låg lyktan som jag spanat på. Åh vad fin den är och vilket fantastiskt skuggspel den ger. November kommer bli en ljus och härlig månad här på zoo.

Gossigt och mysigt. Emelie har virkat i färgglada garner till vagnen. Så himla bra för lillskrutt. Dessutom, jag som älskar filtar.

Förresten, den här söta kaninen som florerar lite överallt blev min i julas.

Många fina filtar som sagt. Knutssom fick helt underbara ränder från söta Emma. Tänk vad bra han har det.

Förra året köpte jag mig fina kaffekoppar i födelsedagspresent. Men nu, en graviditet senare dricker jag mer te än kaffe och har därför haft anledning att införskaffa mig en ny tekopp. Än så länge finns det bara en i samlingen, men det ska bli fler. En sån tur att jag snart fyller år.

Louie har fått flera fina filtar av våra gulliga vänner. En av dem första som kom på besök var Linda, hon har nyligen har lärt sig att virka. Med sig hade hon en stor härlig filt av mormorsrutor. Den är helt fantastisk.

Mitt gamla jag älskade att köa till loppisar och gå runt och leta bland gammalt skrot. Men så hände det, för ett år sen, där bloggen dog och ungefär när jag blev gravid tröttnade jag. Nu tänker jag över minsta lilla pinal som ska innanför dörren. Jag funderar och ältar om jag kommer gilla det där lilla materialistiska tinget för alltid i alla eveigheters evigheter. Förmodligen inte. Och jag vet hur dålig jag är på att sälja, skänka och ge bort det gamla. Men med de här löven känns det helt annorlunda. De får sitta på väggen tills jag hittat det jag söker... Vad det nu är.

Det verkar som att jag inte är solo om att med lupp och lykta scanna av stan efter gröna kuddar, när jag till min förfäring upptäcker att de är slut på flertalet ställen. Men den som söker, hon finner. Senaste nyförvärvet till samlingen är den här sköningen med underbart ärtig färg från favoritbutiken.

Den här mobilen gjorde jag förra året till min brorson, nu lånar jag den till Louies vagga.