Första, andra tredje. Såld till tanten med det breda leendet!
I helgen var det både auktion och loppis i Linnéstaden. Två påsar fyllda med en service som har olika rosmotiv. Det är koppar med fat, assietter, kakfat och en söt kanna. För bara 50 spänn fick den följa med mig hem. Det blir en söt present till mormor.
En mysig rottingsoffa med mjuka sköna dynor kommer murras in med massa örter, kaprifol och potatis på nya ballen. Vi prutade ner den från 300 kr till en liten hundralapp.
Ett av helgens fynd
En mysig rottingsoffa med mjuka sköna dynor kommer murras in med massa örter, kaprifol och potatis på nya ballen. Vi prutade ner den från 300 kr till en liten hundralapp.
Ett av helgens fynd
finn fem fel
en rejäl start med en förfest hos l´homme de ketchup. på menyn var det djur
vi tog vagnen till båten
alla dansade till fransk pop
vilken överraskning. även tjejerna i bakgrunden blev lika glada som oss
det var som ett helt fiazoo
Ett skepp kommer lastat med påhoppad reklam
Det är fredag och löning på stan. Här följer ett litet axplock på vad jag håvade upp ur jackfickan när jag kom hem. Macforum frågar om min dator känner igen ett ansikte, har varken kollat ellet frågat mac-Ann (min lilla äpple). Men något iPhoto '09 blir det då minsann inte. Vad ska jag ens med det till? Nog att facebook vill kolla hur gammal jag ska bli, men än så länge har jag varken märkt om jag skulle vara dement eller senil. Om man nu märker det.
De där skrämda barnen kan nog få en peng. Det kan hända att det blir lite bakiskrubb på stan. Så en liten våffla från Rädda Barnen kanske jag stoppar i mig och bidrar med en peng*. Jag har trånat efter en frasig våffla i sen jag åt det på Desperate-tjej-kvällen förra våren.
En liten fundering i all denna generositet, denna pappershysteri är det verkligen, på riktigt alltså, global warming-thinking?
Brasvirke som heter duga
Jag tycker det är skoj med världen-över-jippon, jag har sällan något att så spännanade att se fram emot som att släcka ljuset i en hel timme på en lördagkväll. Så ja, självklart kommer jag släcka ner här hemma. Vare sig det är Liverpool som spelar eller inte. Oooh vad jag ska mysa. Så tack och åter tack för det fina ljuset!
En liten fundering i all denna generositet, denna pappershysteri är det verkligen, på riktigt alltså, global warming-thinking?
Brasvirke som heter duga
*Jag håller sällan vad jag säger. Därför lovar jag aldrig någon något. Nånsin alltså.
Till sommaren blir det bullkalas i bersån
Jag blir alldeles varm i kroppen efter att pratat med mormor. Det är ett lugn som sprider sig från hjärtat till fingrarna, tårna och ändå ut i hårtopparna. Hon frågade om jag hittat nåt ställe att bo på än, som i att bo på riktigt alltså. Då kanske du kan hämta den gröna servisen, du får välja ut vilka delar du vill ha, en del har några skavanker, säger hon med sin milda och vänliga röst. Det är Berså som står och väntar på mig i ett av hennes vitrinskåp. Så länge jag kan minnas har jag paxat den, tur att jag kunde med när jag var yngre och inte visste vilken dyrgrip som skulle pryda mina egna skåp. Inte en kopp kommer jag lämna efter mig, det gör mig inget att hon har kört några tallrikar i diskmaskinen så att trycken bleknat.
Det är inte porslinet som värmer min själ. Det är mormor. Som med så små bokstäver pratar om ingenting. Det känns så tryggt, att höra henne i den andra luren. Hon undrar om jag har gardiner och allt som behövs. Mormor har under hela hennes liv sytt väldigt mycket. Nuförtiden kviltar hon mycket, stora överkast och små grytlappar. Hon vill nog hjälpa till, hon tillhör den vänliga och hjälpsamma generationen som tar sin plikt i livet likt en ledsaga. Med en vardaglig dos beslutsångest upp till öronen slutar jag grubbla för en kort stund när jag vilar i detta lugna rus som mormor spridit till mig.
En lampfotshistoria
Efter att jag i över en halvtimme stått och väntat på vagn nummer åtta förstod jag att den inte tänkte komma på ett tag. Det var stopp. Nånstans på spåret hade det korvat till sig. Så jag fick snällt tänka om och finna en annan väg. Angered var mitt mål. Väl på plats skulle P möta upp mig. Eller jag skulle rättare sagt möta upp honom efter sin arbetsdag. Vi skulle till både Stadsmissionen och IKEA. Förra veckan såg jag en helt otroligt kurvig och fin lampfot. Har inte kunnat släppa den ur mina tankar. Jag skulle bara ha den! Mitt liv vore så mycket lyckare och jag en lamfot rikare. Ohh happy happy story!!
Den 50 cm långa lampfoten fanns kvar. Den hade nåt i stil med mässing till färg med både gamla klisterlappar och rostfläckar. Men här skulle underverk göras. Likt en förortsunge med kepsen på sniskan och med mina graffiti-tentakler sprayade jag den svart. Högblank som det nymålade golvet, som snart är vårat. Den blev jättefin!
Det gamla loppisfyndet till lampfot fick både ny färg och ny skärm.
En fullkomligt normal förmiddag
Med tiden har jag blivit lite av en homeis. Jag är hemma väldigt mycket. Jag grejar ganska mycket, mestadels i onödan i andras ögon. Puffar till kuddarna innan, undertiden jag sitter och när jag reser mig ur soffan. Jag brukar ställa disken med de största grejerna längst intill väggen i diskstället. Även om det inte är jag som diskat och disken eg är torr och kan hoppa upp i hyllan. Det råkar bara vara så att ibland är det fina skålar på fot, söta koppar och fina glas som jag vill titta lite på när jag går in i köket för att kanske hämta ett glas vatten, eller bara titta på den fina rena disken. Då är det svårt att bara låta den stå där.
Det händer att jag flyttar omkring på mina och andras (eftersom jag bor i andra hand och har en sambo) möbler, blommor, skivor och smutstvätt (min sambos, inte han som eg bor här). Byter kanske plats på fåtöljen och fotpallen, ställer in skivorna i ett skåp om de stått framme eller tar de fram den gamla drickabacken om den stått inne och unkat till sig. Den där lukten går minsann aldrig ur de stora pappfodralen.
Smutsvätten brukar jag bara lägga ner i tvättpåsen, den flyttar jag inte omkring på. Idag var det dags att tömma den, smutsen alltså, mellan 10 och 13 var det dags att beta sig igenom högen. Det brukar inte vara så vansinnigt mycket, jag brukar försöka hålla efter. Även denna gång. Däremot låter jag det ligga som det ligger i påsen inget färgkordinerande av svettiga sockar eller skrynkliga klänningar. Det är bara disken jag pysslar med. Anyhow, det är så skönt när den lagom stora plastkassen är tom. Det är ett litet ögonblick som jag många gånger önskar kunde förlängas. Känslan när man lägger i första plagget i den tomma kassen som ska genomgå tvätt-proseduren är lite densamma som en obefintlig tvätthög. Men ändå vet man att det ska behövas gå igenom samma rutin gång efter gång efter gång.
Det känns som man gått igenom något, uppnåt ett resultat, gått i mål. Men sen har jag ett litet för stort engagemang till städning, ordning och reda.
What a feeling!! Ingen tvätt i plastkassen
Pachiran byta plats med Ficus Benjamina
# 74
Underbart är det. Få njuta av en ledig dag, nummer sjuttiofyra, i solen. En parkbänk vid Göteborgs Universitetsbibliotek med en Magnum Strawberry white eller på de stora stenarna vid kanalkanten utanför Pedagogen med en åtta kronors kaffe från kinesen som värmer händerna. För blåser gör det fortfarande, kallt dessutom.
Idag var det korv och rosé
Jag och solkatten njöt av solen på balkongen
